Tanja Michel

En knäskada i skidbacken

2004 åkte Tanja slalom med sina vänner och kom hem med ett skadat knä som visade sig vara en ledbandsskada. Vid den tiden spelade Tanja handboll på hög nivå och var mycket vältränad.

Utan tvekan bidrog hennes goda fysik och positiva sätt att tänka till att hon återhämtade sig fort. Livet med familj och barn och samhällsengagemang fortsatte som förut.

Men hon kunde inte spela handboll.

Det satte hennes knäskada stopp för.

Ingen stor grej

Att ge upp handbollen kändes inte som någon stor grej.

“Det kommer en tid i livet när du blir lite äldre och familjen kräver sin beskärda del. Och då behöver du bestämma dig för om du vill fortsätta att spela och satsa på idrotten, eller om det är dags att slå sig in på en ny bana och bli tränare till exempel. Det här var något som jag hade funderat på redan innan, men knäskadan avgjorde frågan."

Det är ett beslut som hon aldrig ångrat.

Livet tuffade på i ytterligare 12 år. Tanja och hennes familj trivdes bra och barnaskaran växte från två till fyra.

En livsförändrande händelse

Så en dag, när Tanja höll på att dammsuga, gjorde hon sig illa i knäet igen. Vad hon inte visste då, var att från och med nu skulle inget bli sig likt igen.

Ja, man kan faktiskt säga att hennes livsförändrande resa påbörjades denna städdag.

I sann Tanja-stil arbetade hon på som volontär och gav allt. När hon skulle städa på ett svåråtkomligt ställe mellan två bänkrader, kände hon hur det brände till i knäet.

Hon förstod direkt att det var något som var på tok. Smärtan var så djup.

Hon kollade upp skadan hos en läkare, som sa att det bara var en stukning. Därför behandlade hon skadan med en ispåse och körde sedan på som vanligt.

Hennes hektiska hushållsarbete rullade på. Hennes knä likaså.

TIlls en morgon då hon helt enkelt inte kunde ta sig upp ur sängen, hur mycket hon än försökte.

På sjukhuset fick hon veta att hon hade knäartros, något som förmodligen berodde på skidskadan. De sa att benbitarna i hennes knä hade "kopplat ihop sig", vilket gjorde att knäet inte kunde fungera som det skulle

Tanja fick beskedet att hon skulle behöva genomgå en knäledsplastik. Det var förstås inte så kul att höra, men samtidigt kändes det inte som världens undergång.

Ett nytt knä

Tanja har alltid hämtat styrka från Oscar Wildes citat, “everything will be alright in the end and if it’s not alright, it’s not the end.” 

Hon "andades, åt och sov" detta citat. Och det var tur, för det som hände därnäst, blev inte bra.

Tanja genomgick sin knäledsplastik men märkte snart att hon hade ett sår på huden som inte ville läka. De sa dock att det skulle läka med tiden. Det gjorde det inte.

Familje- och levnadskraven var fortsatt höga och eftersom hennes man jobbade borta mycket, blev det hennes son som fick kliva in och hjälpa till med de yngre syskonen.

Vid det här laget satt Tanja i rullstol.

Som tur var fanns Tanjas familj och vänner där som stöd - i både stort och smått. En väninna tog till exempel med sig Tanjas yngsta dotter så att de kunde träffas under den tid när Tanja tvingades ligga på sjukhus i flera månader i sträck. Otroligt värdefullt.

Att ligga i sängen och inte kunna göra något av det som hon tidigare brukade göra, och veta att hennes dotter behövde henne, var nästan mer än vad hon kunde uthärda.

Om och om igen bad hon om "styrka".

Över 100 ingrepp

Totalt genomled Tanja och hennes familj 108 ingrepp, varav ytterligare en knäledsplastik.

Det blev en tuff tid för alla.

Ingen av de nya knälederna föll väl ut.

På kvällen inför det tredje försöket sa Tanjas läkare att det här var deras sista chans. Möjligheten att det den här gången skulle kunna leda till en benamputation lyftes också.

Amputation av ett ben som följt henne genom hela hennes liv...