Jenni Urivez

Allt gick så snabbt att ingen visste var de kom ifrån. Alla trodde ju att jag var frisk.

Blodpropparna tog nästan livet av mig. De blev tvungna att göra nio ingrepp för att avlägsna fyra blodproppar så att blodet kunde nå min hjärna igen. I tre års tid försökte de få kontroll på blodproppsproblemen utan framgång.

Det hela slutade med en benamputation.

När jag fick reda på att jag var tvungen att amputera benet kände jag ”Åh nej”. Jag visste att det måste göras, för det fanns inga alternativ kvar.

Två val

Jag hade två val. Det ena var att sitta i rullstol resten av mitt liv. Det andra var att lära sig gå igen. Så jag sa till min ortopedläkare, "jag vill ha en protes – för jag vill verkligen kunna gå igen!" Och precis så blev det. Och det gick på rekordtid. Jag har alltid haft svårt för att ta det lugnt. Jag både ville och behövde kunna röra mig.

Min ortopedingenjör gav mig de verktyg jag behövde för att bli en bättre och snabbare gångare och så plötsligt; nu är vi här!

Mitt Power Knee är min slutgiltiga examenspresent. Så grymt! Protesen läser av min kropp och mina rörelser och ser till att jag inte faller. Och om jag håller på att falla, är jag trygg i att benet fångar upp mig. Det är fantastiskt.

En miljon steg

Jag gillar att gå. Och jag går mycket. Jag promenerar för att hålla mig frisk och för att, ja, bara för att se omgivningarna och få frisk luft.

Jag går mycket på jobbet också. Jag arbetar 5 x 8 timmars nattskift på en kasino-resort. Under ett arbetspass kan mitt arbetslag och jag dra upptill 180 kg tvätt till 7 maskiner. Vi sköter dessutom stryktvätten åt 551 rum. Det är inte bara ett fysiskt krävande arbete, tempot är också högt. Det gillar jag. Jag sa häromkvällen till en vän att jag skulle aldrig kunna ha ett stillasittande jobb. Jag behöver gå och röra på mig hela tiden. Under det senast året gick jag mer än en miljon steg med min Power Knee-protes.

Små utmaningar, varje dag

Jag utmanar mig själv varje dag och försöker att göra saker på olika sätt. Som att försöka dra tvätten på ett nytt sätt. Mina ben får stå ut med mina nycker. Och jag kan ändra mig snabbt. Jag kan ta ett kliv framåt och sedan backa för att göra om det på ett nytt sätt. Jag försöker alltid att göra lite mer och lite till. Det är så jag är. Jag har alltid varit en tävlingsmänniska i hela mitt liv.

Jag till och med inspirerar andra…

För en tid sedan var jag på sjukhuset för att ta blodprover. Då kom det in en dam i rullstol som var benamputerad. Hon masade sig ner bredvid mig. Sedan tittade hon på mig och frågade; har inte du jobbat på ett lager som heter Sam’s Club? Och jodå, det har jag.

Hon sa att hon kom ihåg mig . Hon kom allt som oftast till jobbet med ett infekterat sår på benet. Det slutade i blodförgiftning. Hon sa att vi pratade mycket om det och alla de besvär som det åsamkade henne. Jag hade då visat vad som är möjligt att göra med en benprotes. Det fann hon styrka i när amputationen var ett faktum. Hon sa att det höll hennes gnista uppe.

Och nu satt hon här, efter all denna tid. Utan ben och i färd med att få sin första protes. Allt för att kunna bli aktiv igen. Hon sa att hon fick modet att testa en protes efter att ha sett hur bra det hade gått för mig. Visst är det härligt?

Den dagen grät vi båda två när vi insåg vilket fantastiskt ögonblick detta var.

Snart kommer hon också att kunna gå igen.

Inga gränser

Mina barn är verkligen superstolta över mig. Samtidigt vet jag att de vet hurdan jag är. Allt jag bara kör på. Jag säger "Japp, vi måste dra. Vi har saker att göra."

Så här ser jag på det: Något händer. Det går att fixa. Vad bra, då fixar vi det! Jag jobbar fortfarande på att få min vardag att fungera fullt ut. Min ortopedingenjör är verkligen bra på det han gör. Han har gjort en proteslösning som gör att jag ibland glömmer bort att jag har protes. Protesen gör verkligen ett riktigt bra jobb och den passar mig perfekt. Min Össur Power Knee-protes ser till så att jag får saker gjorda!

Sätt aldrig gränser eller begränsningar. För då kommer du inte att kunna göra det du verkligen vill. Ibland går jag 1-2 km utan att ens tänka på det. Ja, jag kan faktiskt gå 6 km utan att fundera så mycket på det.

Om det är en fin dag och mitt ben fungerar som det ska, ja då är det ut och gå som gäller.